Om helbrägdagörelse

Hej och tack för din spännande fråga!

Helbrägdagörelser, eller helanden som det oftare kallas idag, har varit en del av kristen tro ända sedan Jesu tid. Som du skriver har människor i olika tider och sammanhang kallats att be för sjuka. Många förunderliga saker händer när man ber, och så har det alltid varit - för Gud är ju ingenting omöjligt (Matt. 19:24). Bibeln uppmanar oss att be för de sjuka (Jak. 5:15).

Du tar upp karismatikens plats i kyrkan och i kristendomen och undra - om jag förstår dig rätt - varför den här aspekten av kristen tro ses som "något ombekvämt" som förpassas till "relativt udda grupperingar". Karismatik, av det grekiska ordet charisma, syftar mer allmänt på gåvor av nåd, som i det här bibelordet ur 2 Kor 8:6-7:

Därför kunde jag be Titus fortsätta som han börjat och se till att även denna frikostighetens gåva (anm.) blir fulländad hos er. Ni som har allt i överflöd: tro, tal, kunskap, hängivenhet och den kärlek som jag har uppväckt hos er, se till att ni också ger överflödande prov på denna nådegåva (anm.).

Av det här förstår vi att vi ofta tänker snävare än de första kristna, när vi talar om karismatik. Karismatik förknippas idag främst med tungotal, helande och profetior. Men i 1 Kor 12-14 nämns många andra gåvor, och Paulus understryker att kärleken är vägen framom andra:

Nej, men sök vinna de nådegåvor som är störst. Och då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra. Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. (1 Kor. 12:31-13:1)

Jag känner inte igen mig i det som du skriver, att "man måste söka sig till relativt udda grupper" för att få se nådegåvor användas i församlingen. Jag ser Guds nåd komma till uttryck i församlingen hela tiden - t.ex. i det, att vi har fått gåvan att tro (1 Kor 12:9), att vi tjänar varandra (1 Kor 12:5-7), och på många andra sätt.

Men som du skriver har olika kyrkor i olika tider och sammanhang bekymrat sig över "osund andlighet" och du undrar hur dagens präster ser på det. För mig är osund andlighet när olika uttryck för andlighet - t.ex. tungotal, helande eller under - fyller fel funktion i församlingens liv. I vissa sammanhang förväntas t.ex. alla tala i tungor som ett bevis för att de är uppfyllda av den heliga Anden, trots att Paulus understryker att människor har olika gåvor och att inte alla kan tala i tungor (1 Kor 12:30). Vi måste minnas att det är Gud som är Gud, och att Guds Ande delar ut sina gåvor "på var och en så som den själv vill" (1 Kor 12:11).

Osund andlighet är det också frågan om, när man försöker få kontroll över de andliga gåvorna. Det är en hårfin gräns mellan att försöka leva sitt liv så att Gud kan verka genom det, och att försöka leva sitt liv så att Gud ska verka genom det. Det första handlar om att tro och lita på Gud, medan det senare handlar om att försöka lista ut receptet på hur man får Gud att göra som jag vill. Många böcker och mycket undervisning har ägnats åt det senare, och det är inte alltid lätt att se skillnaden. Men vilken skillnad det är!

Att många har varit rädda för osund andlighet beror också på att många människor har farit illa, när någon har sagt sig ha andliga gåvor och inte haft det. Ofta gäller det just gåvan att hela, eftersom sjuka människor i sin nöd inte alltid tänker kritiskt och ger vad som helst för en gnutta hopp. Det har ofta utnyttjats både av sådana som handlat i god tro och sådana som sett sin chans att förtjäna pengar.

Att det ibland upplevs som "obekvämt" att nådegåvor är i användning kan ha att göra med att det är så väldigt svårt att pröva (1 Kor 14:29) om det som sägs och görs är Guds vilja eller inte. Ofta kan man stämma av mot Bibeln i stora drag, men mer sällan ifråga om detaljer. Och människor har i allmänhet en stor respekt för andras religiösa erfarenhet och drar sig för att säga: "Det där kan inte stämma". Därför vilar ett stort ansvar hos den som säger och handlar utifrån vad hen upplever som Guds uppdrag. Där tror jag vi alla behöver arbeta på att vara ärliga och frimodiga - både ärliga och frimodiga att säga: "Nej, jag tror inte det här är Gud vilja" och "Jag tror det här är Guds vilja."

Paulus skriver: "Låt allt ske värdigt och med ordning." (1 Kor. 14:40).

Jag hoppas det här svarade på din fråga!

Allt gott,

Mia