Är det verkligen äktenskapsbrott att skiljas från en som behandlar mig illa?

Hej Godmor,

Ibland är det inte möjligt att leva i enlighet med alla sina värderingar. Du har varit tvungen att välja vad som är viktigast för dig – att skydda dig själv och dina barn eller att hålla ihop ditt äktenskap. I mina ögon har du gjort ett ansvarsfullt val, med ledning av vad du skriver om bakgrunden till din separation.

Ibland är skilsmässa den minst skadliga utvägen ur en svår livssituation. Ändå handlar det inte om någon lätt lösning. Det är sorgligt, hårt och tungt, inte bara för er närmast inblandade utan också för er omgivning. Åtminstone för tillfället reagerar din bakgrundsfamilj med oförståelse. De har ju inte haft insyn i hur ni har haft det inom ert hems fyra väggar. Jag hoppas att deras inställning ändras med tiden.

Jag kommer att tänka på att alla i er familj kanske skulle behöva hjälp att gå vidare. Du skriver inte hur gamla dina barn är. Nog vet du väl om att kyrkan också har familjerådgivning. (jag vet inte var du bor, men jag känner bäst till den lutherska kyrkan i Finland). Där kan du tillsammans med någon som också har en kristen livsåskådning bearbeta alla svåra frågor som din separation har lett till. Det finns också andra hjälpinstanser för familjer i kris.

Jag tänker också på din man, som har så svårt att behärska sina aggressioner. Utanför hemmet klarar han av det, men inte hemma. Han behöver också hjälp att gå vidare, både för sin egen skull och för barnens skull. Ett viktigt mål att sträva efter är att barnen har goda relationer till båda sina föräldrar efter en skilsmässa. Hur realistiskt det målet är just nu har jag svårt att ta ställning till. Det ska inte vara så att barnen i fortsättningen heller ska vara rädda för att vara tillsammans med sin pappa.

Nu lever du i en svår tid. Ta emot den hjälp du kan få, och fortsätt med att vara varsam med dig själv.

Många varma hälsningar

Ann-Sofi Storbacka