Dop

Hej och tack för frågan om dopet!

Kristna har olika syner på dopet, vad det innebär, hur det ska utföras. I den världsvida kristna kyrkan lever olika dopsätt och doptraditioner sida vid sida. Gemensamt för alla doptraditioner är att dopet utförs i vatten och i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn.

Det tydligaste mönstret för dopet som vi hittar i Nya testamentet är omvändelsedopet som förknippas med en personlig bekännelse av tro på Jesus Kristus som herre och frälsare. Rätt snart blev dop av barn också vanligt i den kristna kyrkan och idag är barndop genom begjutning det vanligaste dopsättet i många kyrkor som Katolska kyrkan eller Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

Baptister, pingstvänner eller andra så kallade döparsamfund anser att det mest bibeltrogna dopet är genom nedsänkning av hela kroppen i vatten efter att dopandidaten bekänt sin kristna tro tillsammans med församlingen. Det brukar kallas troendedop eller medvetet dop och är inte begränsat till en persons ålder. Många döps i samband med kristendomsskolan som motsvarar konfirmandundervisningen. Termen vuxendop som ibland förekommer används i regel av andra kyrkor som döper spädbarn.

Döparsamfundens (bl.a. pingstvänner som du hänvisar till i din fråga) kritik av barndopet har inte bara med dopsättet att göra, utan med att de anser att dop och en uttalad personlig tro hör ihop. Man menar att ett barn inte kan ge uttryck för en personlig tro. I de barndöpande kyrkor är det istället föräldrar och faddrar som ges ansvaret för barnets tro och kristna fostran fram till konfirmationen när tron bekräftas. I de ortodoxa kyrkorna döper man i regel spädbarn genom nedsäkning, tre gånger. Det kan bli riktigt blött, faktiskt.

När kyrkorna tillsammans samtalar om dopet blir det tydligt att de barndöpande kyrkorna (katoliker, ortodoxa, anglikaner, lutheraner mfl), som också döper vuxna (t.ex. asylsökare som blivit kristna) godkänner döparsamfundens troendedop, medan döparsamfunden (pingstvänner, baptister mfl) ofta har svårt att helt och fullt godkänna barndopet som ett riktigt dop.

Det finns också samfund där båda dopsätten (barndop, troendedop) lever sida vid sida. Det visar att synen på dopet inte längre behöver vara en sådan kyrkosplittrande faktor som det varit under den kristna kyrkans historia. Det viktigaste är att vi respekterar varandra och rätten att ha olika syner på dopet, utan att nedvärdera den andras dopsyn. Istället kan vi föra ett samtal om vad vi tror om dopet och varför vi praktiserar dopet som vi gör. Det brukar leda till goda samtal och djupare förståelse för varandras åsikter och traditioner.

Ha det gott!

Jani Edström