En fråga om konfirmation

Hej Mi!

Vad kul att du vill bli konfirmerad! Du har alldeles rätt i att en stor del av förberedelserna går ut på att fundera på vem man själv är, kanske mest för att man behöver veta lite om sig själv för att kunna ta ställning till om kyrkans tro är någonting man vill lova att leva efter.

Att lära sig mera om sig själv är spännande men det kan vara lite skrämmande också, särskilt om man har varit med om upplevelser som man helst inte vill tänka så mycket på efteråt. Om det känns jobbigt är det bra att berätta om det för din präst eller någon annan vuxen i er konfirmationsgrupp, eller för någon annan du har förtroende för. Ibland kanske det inte handlar om så stora eller svåra tankar utan bara om att allt bollande med tankar känns lite ovant, och då brukar det hjälpa att säga det till någon annan. Ingen behöver heller vara med om lekar eller övningar som känns skrämmande eller alltför berörande, man får säga nej. Alla människor har sitt eget bekvämlighetsområde, och det brukar respekteras bara man själv säger till när nånting känns för privat.

Sen är det en annan sak att konfirmationsläsningen kan vara en bra tid att tillsammans med kompisarna i gruppen lära känna sig själv och vidga lite på gränserna. Ju mer du är aktiv, dess mer får du ut av läsningen. Och ju mer du i tryggt sällskap övar dig på att bolla med olika tankar, dess mer van blir du också vid att möta nya sidor av dig själv. Du är mer än vad du har blivit, som Simba säger i Lejonkungen.

Hör gärna av dig och berätta hur det går!
Monica