Hitler och Bill Gates

Hej, alla aktiva tänkare! Så bra att ni reagerat och fortsatt diskutera. Nu har ni kommit med så mycket sedan jag senast hade möjlighet att svara så nu kommer jag antagligen att missa flera saker i denna kommentar. Ni får fråga på nytt och så försöker jag svara igen. Men jag ska försöka plocka något ur varje kommentar. I första kommentaren undrade Klaus om det räcker med att leva ett gott liv. Vem som blir frälst, vem som i slutändan kommer till himlen kan vi omöjligt veta. I C.S. Lewis bok som jag nämnde i mitt ursprungliga svar finns en bra bild för att ett gott liv kan räcka. Samtidigt säger Jesus "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." D.v.s. tron på Jesus är den enda vägen till Gud, han är Sanningen. Precis som jag skrev tidigare är Gud ändå inte så kortsint att han skulle vända ryggen åt alla som väljer ett annat sätt att leva. Det hela är med komplicerat än så och, som sagt, kan vi inte veta hur det ser ut när vi står inför Gud. I den andra kommentaren ställer Magnus många frågor. För det första vill jag säga att tro är kanske ett lite svagt eller snävt ord i svenskan. Tro handlar ju dels om att acceptera vissa värden och trossatser. Men det handlar ju om trofasthet, lydnad, lojalitet osv. När Bibeln och kristendomen alltså talar om tro är det i mycket vidare bemärkelse än vi ofta spontant tänker. "Blind tro" har vi omkring oss hela tiden. De flesta av oss litar blint på att när vi sätter oss på en stol så håller den fast vi omöjligt kan veta det innan vi undersökt den grundligt. Ändå undersöker vi aldrig en stol innan vi sätter oss, utan litar "blint" på att stolen håller. Detta är kanske inte det bästa exemplet, men kanske det säger något. För det andra vill jag säga att vetenskap inte endast avser empirisk vetenskap. Vetenskap även filosofisk och humanistisk. Man kan t.ex. få ny kunskap också genom argumentation och fundering, inte endast genom experiment och att mäta resultat. För det tredje så missar man ofta en poäng med detta att Gud offrar sin Son. Vi begränsar oss oftast till att säga så, men vad Gud egentligen offrar är sig själv. Gud är treenig, Gud är Fader, Son och helig Ande, Gud är Sonen alltså är det Gud som offrar sig själv. Jesus (som är sonen, Gud som blivit människa) är 100% Gud, men samtidigt 100% människa. (Jag vet, matematiken fungerar inte, men det är inte poängen. ;) ) Jesus har möjligheten att välja om han skall dö för mänskligheten eller inte. I Bibeln kan vi läsa om hur han faktiskt försöker slippa offret, men han väljer i alla fall att göra det därför att han älskar människorna - Gud älskar människorna och vill ha en relation med dem. Och nu är vi inne på den tredje kommentaren. Bibeln utgår ifrån att livet eller livskraften finns i blodet. Det dåliga (synden) blir därför också en del av blodet. För att slippa det måste blodet "bytas ut" och ersättas med sådant som är rent och oförstört, syndfritt. Därav offret som i GT är ett djur, men som förstås inte är ett fungerande koncept och därför ger Gud sig själv, Jesus offras en gång för alla. Blodet överskyler alltså synden. När vi talar om arvssynden stöter vi igen på brister i svenska språket. Det handlar egentligen inte om straff eller konsekvenser för synder som går i arv, utan om en total förändring i relationen mellan Gud och människa. Man kunde kanske tala om ett extremt och totalt paradigmskifte... Offerkulten handlar inte i första hand om moral, utan om att få närma sig den levande Guden, men inte kunna det pga helighet, det som Gud utstrålar och är. Tänk er ungefär radioaktiv strålning och levande celler, fast i mer positiv bemärkelse. I den sista kommentaren tar Mikael upp mängden kristna inriktningar och Bibelns trovärdighet. Mikael har rätt i att det finns jättemånga olika kristna samfund. (Detta är inte typiskt kristet - alla religioner är indelade i otaliga falanger.) Alla kristna samfund har ändå något gemensamt: Tron på den treeniga Guden, tron på Jesus som frälsare. Och detta är det viktiga. Alla instämmer också i trosbekännelsen, alla firar dop och nattvard. Det som skiljer oss åt är detaljerna, som i slutändan inte har så stor betydelse. Jag är evangelisk-luthersk, men känner samhörighet och delar det centrala i tron med pingstvänner, katoliker, ortodoxa, metodister osv. Vi präster som svarar i detta forum representerar också flera olika samfund, men vi är ändå överens om det centrala. Jag vill också påpeka att det endast är ytterst extrema sekter eller psykiskt sjuka som skulle "stena sina barn till döds om de inte lyder". Dessa kanske inte riktigt heller skulle kallas för kristna. När det gäller Bibeln måste jag rätta till några vanliga missförstånd som jag uppfattat i era kommentarer. Jo, Bibeln talar om sådant i natur, tid och geografi som vi idag vet att inte stämmer. Dessa grejer är dock inte Bibelns poäng. Däremot finns det väldigt mycket när det gäller de viktiga personerna och händelserna som faktiskt visat sig vara sant. Ser vi dessutom på Bibeln och analyserar den som ett historiskt dokument med samma metoder som man analyserar andra historiska dokument/arkeologiska fynd för att bestämma om det de beskriver är trovärdigt (man ser bl.a. på mängden kopior under en viss tid), så hamnar Bibeln högst upp på listan. Och sist, men inte minst, förhudarna. Det är helt enkelt något som hörde (och fortfarande hör) till kulturen i mellanöstern. Men jag vill påpeka att ordet "förhud" i någon form förekommer färre än 20 gånger i Bibeln, enligt en snabb räkning. Betydligt färre gånger än kärlek, frälsning, tro, hopp, nåd, sanning, gemenskap, liv - det som är poängen med kristen tro. Hoppas jag inte tappade bort allt för mycket i farten. Som sagt, fråga på ifall det var något väsentligt jag missade som ni vill ha bättre svar på. Allt gott! /Rebecka